idag var det min tur att bli spydd på. vi myste i sängen när det helt plötsligt stod som en fontän ur franks mun (och näsa...). stackars liten. och det är svårt att inte skratta när han blir så himla förskräckt och förnärmad. sen tyckte han att det var ett gyllene tillfälle att bajsa snett så det rann ur blöjan. jadu, det är inte så glamouröst som man kan tro när det kommer till att ha småbarn. men vad gör lite äckelpäckel när man är så fin. mycket som jag innan trodde skulle bli svårt och jobbigt har visat sig inte vara svårt alls. jag sitter med glädje och torkar bort bajs, ögonklet, snor, kiss och gud vet vad och man funderar inte ens på det. det är så mycket värre att se sin bebis vara ledsen att man gör det per automatik.men det är riktigt utmattande att vara mamma också. inte på så vis att jag inte får sova, för det får jag. men man är konstant orolig, på sin vakt och om frank bara hostar litegrann så står man där med hjärtat i halsgropen och tror att han dör. här skulle jag vilja skriva 'det går över', att det är någonting man växer ifrån, men jag är tveksam. jag tror det är en livslång oro, vare sig han är ett eller tjugofem år. det är nog bara att vänja sig.
oh well, livet är fantastiskt. nu ska jag gå och krama på min ängel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar