fladdermouse

m
jag: det heter inte fladdermouses, det heter fladdermice!
christoffer: det heter bat om du undrar.

HAHAHA.

ibland kan jag inte påstå att jag är den vassaste kniven i lådan, men det gör ingenting. ibland är det okej. nu har vi hämtat oss från årets skrattanfall med andnöd i soffan och snart börjar jag igen om jag inte slutar. det är så jobbigt att tro att man säger någonting så himla smart, men så visar det sig att man är helt dum i huvudet istället. attans osis.

this is not what i married in to

man kan säga att jag blir smått personlighetsförändrad när jag spelar super mario. jag skriker svordomar och könsord och kom idag på mig själv med att väsa "men hoppa upp då din jävel..." till stackars mario. det enda bra med detta är att jag kan roa christoffer som tycker att det här är väldigt fascinerande. en tystlåten och ganska rar madeleine blir helt plötsligt väldigt arg och högljudd. detta är anledningen till att jag egentligen är emot sånt här, till trots att jag lever tillsammans med en spelnörd som jobbar i en game-butik. jag blir så kopiöst, otroligt jävla arg och frustrerad när jag spelar utan att komma någon vart, det är samma när det gäller minigolf - håll er borta då, vad ni än gör.

oh well, helgen blev inte riktigt som planerad. vi och linda, daniel och molly skulle egentligen hem till min svärmor ikväll och äta gott men nu har stackars molly blivit magsjuk, igen. min svärmor var med molly igår så vi vågar inte åka dit med risk för att smitta frank. får se hur vi gör imorgon, hoppas på att vi kan åka dit en liten sväng åtminstone. det är mysigt att vara hemma med min familj och bara vara också, men jag behöver verkligen komma ut känner jag. jag är trött på att bara vara.

i never wanted to kill, i am not naturally evil

tror faktiskt att jag dör vad tråkigt jag har. christoffer är ute med johan, och frank sover som en stock sen två timmar tillbaka. bortsett från det lilla hysteriska utbrottet för en stund sedan då, det verkar vara hans nya grej. bli galen i en kvart utan någon som helst anledning för att sen somna om igen. vet inte om det kanske beror på mardrömmar eller magont. han har börjat bli lite rädd för andra människor nu så det skulle inte förvåna mig om det är mardrömmar han har. jag är vanligtvis lugnet själv när det kommer till franks skrikfester men tillochmed jag hann bli lite svettig nu.

nåväl, nu ska jag lägga mig i sängen och lyssna på min steven patrick morrissey och läsa lite. jag kommer ändå inte kunna sova förrän christoffer är hemma så jag kan likagärna unna mig sånt som är svårt att hinna med annars. en hel massa slappande.

axel

inatt dog undulat-axel. jag hann bara träffa honom en gång men jag blir jämt och ständigt kallad för axel av christoffer, så det lilla fjäderfänet lever kvar i mig, kan man säga. och varför kallar han mig för axel? det ska jag nu förtälja. det är för att jag vrider på hela huvudet och bara använder mitt ena öga när jag är koncentrerad, exempelvis när jag läser. precis som en undulat gör när den tittar på någonting. ibland är christoffer så himla elak. stackars mig! jag heter ju inte axel.

finbesök

frank somnade som en stock efter att finaste linda och molly varit här, som jag väntade mig. det är inte ofta han orkar vara vaken så lång tid, och dessutom vara glad hela tiden. typ första gången som frank och molly faktiskt har lagt märke till varandra, tog bara fyra månader. han fick en bumbo också som han satt i så länge att han var helt nerbajsad när linda bar upp honom, you gotta love that kid. han älskar ju att sitta fastän han inte riktigt kan det ännu så den kommer vara perfekt den närmaste tiden. tack så väldans mycket!

(molly blev lite ledsen, frank hånskrattar)

torsdag förmiddag

om ett par timmar kommer linda och molly (christoffers syster med dotter = franks kusin) och hälsar på. hoppas mest frank håller sig rar så han inte skrämmer slag på molly, igår fick han nämligen det största urbrott han någonsin har fått. han blev helt plötsligt hungrig, 1,5 timme innan han brukar bli det så det tog ett tag innan jag förstod vad han ville, och när han väl fick nappflaskan var han så hysterisk att han inte ens märkte att den var där. oh jebus. vilken liten dramaqueen han är. och idag är det fjärde dagen han har ätit potatis, det går bättre för varje dag. nu verkar han åtminstone förstå att man ska öppna munnen när skeden kommer och svälja istället för att spotta ut. det går åt rätt håll.

och nu sover grisen, för andra gången sen han vaknade imorse. han sover extremt mycket fortfarande. och efter att ha somnat in till tonerna av pavarotti ett bra tag har han nu gått med på att det går lika bra att somna in till tonerna av ted gärdestad också. jag klagar inte.

(och det är inte frank som är gigantisk, det är jag som har en väldigt petite överkropp)

-

dear self, please accept yourself more, please love yourself, please make the right choices, please know what is good for you, and please, please know that you are not alone.

potatis

idag var frank på bvc och gjorde det vanliga. nu är han 7200g tung och 65cm lång. tjocka lilla korv! jag trodde dock att det skulle vara betydligt mer så jag blev överraskad. sen fick han faktiskt smaka en matsked potatis. vet inte om han var så särskillt förtjust i det för han såg rätt äcklad ut och hostade. vi provar oss fram, sakta men säkert. som sagt, det är ingen brådska. kanske kommer han igång om ett par dagar eller så är han helt enkelt inte redo ännu. vi har ändå två månader till godo, så det får ta den tid det behöver.

four months

idag fyller frank fyra månader. det är läskigt vad tiden går fort. för exakt fyra månader sedan hade jag nog nyss vaknat från narkosen, sluddrade att jag ville se mitt barn och att jag minsann inte ville ha några slangar i näsan. jag tror inte dom lyssnade så nämnvärt mycket på mig, crazy woman. frank låg uppe på bb och snuttade på christoffers finger, sen bet han sönder mina bröst. men gud vad jag älskar honom ändå. glömt och förlåtet.

det har hänt mycket i hans utveckling senaste tiden. han har kunnat rulla ett tag, men alltid med en paus och en rullning har nog tagit 2-5minuter. igår rullade han runt på golvet som om han aldrig hade gjort någonting annat. han greppar saker, har upptäckt sina fötter och är på god väg att börja sitta själv. frank är som han är och vill alltid så mycket mer än han faktiskt kan. han är brås på oss med andra ord, med envisgenen x2.

och idag är alltså dagen han får börja med smakportioner också, men vi väntar nog med det. känner inte att det är någon brådska. jag vill förstå hur allt fungerar först innan jag ger mig in i matträsket. lite klokare har jag blivit, men det är så mycket man ska hålla reda på. imorgon ska vi till bvc och hoppas på att få mer information där.

älskar den här nedersta bilden - jag gjorde roliga ljud så att han skulle titta in i kameran. det gick sådär, kolla in skräcken i blicken på honom... väldigt skeptisk. men för första gången kan faktiskt JAG se att han är av min avkomma, han är ju en kopia av christoffer annars, men här kan jag se mig själv väldigt mycket. det var väl på tiden ändå.

candyman

vår lampa på toaletten har lämnat jordelivet, och det är faktiskt lite problematiskt. jag är nämligen fullkomligen livrädd för mörka badrum. när jag var åtta år såg jag candyman, och det satte sina spår. idag är jag tjugo år gammal och känner fortfarande hjärtat rusa varje gång jag öppnar en badrumsdörr innan jag har hittat lampknappen. ibland funderar jag på att se den filmen igen, och kanske inse att den inte är så läskig som jag minns den. bara en enkel man med en köttkrok istället för hand. inget konstigt med det.

hjärtslag

igårkväll/igårnatt när vi skulle sova, skedandes som alltid, sluddrade jag fram i nattmössan till christoffer att han skulle flytta fram mina underben med hans ben. varför jag inte gjorde det själv vet jag inte, jag är inte så logisk alla gånger.

jag: kan du flytta fram mina underben med dina ben?
varpå christoffer börjar knöla mot mina lår med sina knän...
jag: underbenen. underbenen... underbenen. underbenen, underbenen!

måhända att nästan allting som vi skrattar åt (ibland så mycket att vi nästan slutar andas) är väldigt internt, men jag lovar att när jag tittar tillbaka till det här inlägget om ett år eller två kommer jag förmodligen fnissa ihjäl mig. det är därför jag är så glad att jag faktiskt skriver upp sånt. kanske är det också därför jag skriver en till synes lite tråkig blogg om mitt inte så händelserika liv, för att jag aldrig vill glömma.

-

jag har varit konstigt hormonell senaste dagarna också. häromdagen när frank låg på lekmattan och sprattlade satt jag brevid och bara tittade på mitt älskade, underbara barn med tårar som inte ville sluta rinna. precis som när vi låg på bb. jag kunde ligga i timmar och bara titta på det lilla knytet i baljan brevid mig medan tårarna liksom inte visste några gränser alls. senaste dagarna har jag sköljts över av en sån enorm och villkorslös kärlek och jag har svårt att förstå, eller att greppa, att han är min son. bara min. mitt älskade, älskade, älskade barn. att det var just han som växte i min kropp under nio månader, det är för stort för att förstå. från en liten cellklump till en hel individ med ett dunkande hjärta och två små jätteögon. jag bar på dubbla hjärtslag i nio månader. någonting finare än det finns nog inte.

liten filmkavalkad

Untitled from madeleine husman on Vimeo.

Untitled from madeleine husman on Vimeo.

Untitled from madeleine husman on Vimeo.

lägenhet

idag tittade vi på en tjusig lägenhet rakt över spåret, i ritorp. oj, om vi skulle få den. då vet jag en madeleine som skulle bli glad (och ännu gladare över att ha en pappa som är målare) men vi är så beredda man kan vara på ett nej. vi har gått in med en väldigt negativ inställning till det här. hur roligt det än är att berätta att man har någonting på gång så är det likväl lika tråkigt att berätta att det inte blev någonting. och med vår tur lär det inte bli någonting. eller så är det nu det vänder, någongång gör det ju det. frågan är bara när. hålla tummarna skadar aldrig har jag hört.

igår var vi hemma hos mamma och pappa och åt mat. hjälp vilket kaos. frank är liksom aldrig riktigt sig själv när han är bortbjuden, det är roligt en stund men sen blir han väldigt kinkig och kommer inte till ro när han ska sova = övertrött bebis. min systerdotter julia på 1,5 år gjorde en kullerbytta nerför kökssoffan och blev biten av katten. men bortsett från detta var det trevligt. bulgur, fläskkotlett, sallad och gräddfil. närmare madeleine-mat än så kommer man inte. och just nu sitter jag och väntar på christoffer och frank som är i centrum och handlar till middagen ikväll - christoffers gryta. vad bortskämd jag är med människor som lagar så himla god mat åt mig hela tiden.

animal

jag vet inte om det här är en radioplåga, jag tror det. jag lyssnar aldrig på radio faktiskt. men den är förbaskat bra ändå och tänk vad mycket bättre den blev med lite mer akustik. det är inte ofta jag och christoffer gillar samma musik, men nu så, det var på tiden.

fortfarande sjukstuga

tårna mår bra igen, men inte vad-det-nu-är-jag-har. kände mig helt misshandlad när jag vaknade imorse. snorar, hostar och mår illa emellanåt. det är nog enda gångerna jag skulle vilja säga upp mig själv som mamma. när jag är sjuk och har noll ork whatsoever. christoffer stannade hemma från jobbet igår och det var guld värt. idag försökte jag desperat söva frank när jag märkte att han var jättetrött, genom att sjunga med en kraxig stämma samtidigt som snoret och ögonen rann likt en tsunamiflod. inte undra på att han inte somnade nej, äckliga mamma. (igår när frank var dödstrött men vägrade att somna provande christoffer nämligen att sjunga något operaliknande oväsen så att hela väggarna vibrerade, och grisen somnade på fem sekunder ungefär. haha! jag höll på att skratta ihjäl mig. hur vackert det än må ha varit så kommer jag inte upp i sånna höga toner, vanlig samtalston är svårt nog för mig. mer än det så spricker min röst.)

så hur som helst, jag la honom i vagnen och började vandra runt och han somnade som en liten ängel nästan på direkten. tack för det, käre gode barn. jag orkar verkligen inte ta någon strid idag.

den här klumpedunsen vet mer än mig

varje hårstrå på ditt huvud har jag räknat
du är värd mer än allt fåglarna samlat
inga tårar har du fällt, inga sorger har du mött

sov lilla klumpeduns, sov nu sött

jag säger till alla jag känner om dig
den här klumpedunsen vet mer än mig

dom slänger silverpärlor till svin
må dina dagar bli guld i ditt liv

dagen vet vad som väntar dig
att natten kommer och hämtar dig
vägarna som du strövar på nu
där stoppar ingen mur

somna nu och spring till världens ände, sov nu
och må du springa länge

somna nu och spring till världens ände, sov nu
jag hoppas du springer länge

/ håkan h.

AJ

råkade misshandla mig själv ikväll. körde över min egen fot med en tung kontorsstol, med min egen vikt på. aj så in i helvete. jag fick kväva avgrundsvrålet som sakta bubblade upp inom mig, eftersom frank nyss somnat, men det var inte lätt. satt istället och kved, flåsade, vred mig åt alla håll och väste tyst alla svordomar jag kunde komma på. det gör tillräckligt ont att bara slå i tårna. det gör mer ont att mosa sönder dom, upptäckte jag.

så nu ligger jag här, med två tår tjocka som små prinskorvar. böjde på dom förut och det gjorde så ont att jag inte vågar mig på det igen. christoffer lugnade mig med ett fint "du kanske har fått en spricka?". sånt här händer bara mig känns det som. så himla onödigt och så himla klantigt och gah. och jag hoppas innerligt att jag åtminstone kan stappla runt litegrann imorgon, på något vis, annars blir det svårt att ta hand om frank.

sjukstugan

dagen idag handlar enbart om att överleva. jag mår helt fruktansvärt. det började med magont igårkväll och jag fasade för magsjukan som härjar. natten bestod av att jag vaknade hundra gånger och mådde illa, men somnade om varje gång och vaknade imorse istället med dunkande huvud, igentäppt näsa, ond hals och en lika ond mage. förmodligen har jag feber också eftersom att allting snurrar och jag är fullkomligen kraftlös. klarar knappt av att bära frank och benen sviktar under mig. käre gode gud, gör så att den här dagen går fort.

salad chef

gud vad jag vill ha den här. så mycket som jag älskar sallad skulle det här underlätta ungefär allting, och jag skulle förmodligen äta sallad varje dag. men den var lite för dyr för mitt snåla sinne. men jag vill haaa. jag skulle vilja göra som när jag var liten och inte fick något som jag ville ha - lägga mig på golvet och skrika i någon timme eller två. så mycket vill jag faktiskt ha den här. antingen så unnar jag mig ändå, eller så vet ni vad jag önskar mig i födelsedagspresent. (fasen också att jag inte fyller år särskillt snart.)

och idag blev jag lite extra kär när christoffer ringde, efter tre timmars tågfärd till jobbet. alla som känner christoffer eller någonsin haft någonting med honom att göra vet nog att han är den mest snälla och godhjärtade människa som finns. men någonting som jag älskar med att leva med christoffer är att han är så förbaskat ärlig. inga genvägar eller krångligheter. vill han berätta någonting så gör han det. så i förmiddags ringde han, bara så där, och sa; "imorse när jag satt uppe med frank tänkte jag att fan vad jag är nöjd med mitt liv. vi lever i vår lilla misär med försäkringskassan som inte vill ge dig hjälp, men vi har det så bra iallafall. du, jag och frank."

babymassage

jag har ingenting att göra. gud vilken märklig känsla. eller, egentligen har jag massor att göra, typ städa och diska och annat nödvändigt ont. men jag har redan diskat i hundra år idag så nu tänkte jag faktiskt sitta här och njuta av att göra INGENTING. förutom att äta polkagrisar och dricka vatten. christoffer är inte hemma förrän klockan 20:00 som tidigast, och frank verkar ha somnat för natten nu. maken till svårsövt barn, fick dutta på rumpan i hela fem sekunder innan ögonen gick igen. jag säger då det. gjorde ett misslyckat försök till babymassage tidigare idag också, slutade med att stackars frank låg på mage och gnydde medan jag desperat försökte göra det mysigt enligt instruktioner. vi låter nog bli det där med massage i fortsättningen och kör på vanligt, hederligt mys istället. bra så.

lillhjärta

Y

onsdag

kan någon förklara för mig varför jag är så trött? frank somnade 18:00 igår, jag la mig redo för en god natts sömn i världens mysigaste famn 21:00, vaknade 8:00 när christoffer VÄCKTE mig för att gå till jobbet. frank hade tydligen vaknat 6:30 och det hade jag inte ens hört. pust, stånk och stön. jag borde vara mer än utvilad tycker jag. dock har vi haft det mysigt idag ändå, jag och frank, trots min trötthet. busat och sjungit mest hela tiden, pussats och blivit panikhungriga båda två. frank fick mat, jag sitter fortfarande med tom mage. snart kanske jag har tid. och det är så märkligt att hans bodysar i storlek 56 fortfarande passar utan problem, när övriga kläder bara fungerar i storlek 62/68. det måste ju nästan betyda att det mest är hans ben som växt sen födseln. men så är han rätt tanig också, inte så särskillt stor på bredden. men det kommer nog också så småningom.

kvällshumor

mmmmmm christoffer: klockan är inte ens mycket vet du.
mmmmmm jag: den är halv elva faktiskt!
mmmmmm christoffer: men förlåt mig så mycket tant agda.

innan jag dog i ett fnissanfall av den kommentaren (kanske för att den stämmer så sorgligt bra) hade vi en jättefin dag igår hemma hos christoffers mormor och morfar. firade hans morfar som fyllde sextio och hans mormor som fyllde ett par år äldre häromdagen. så ja, franks gammelmormor och gammelmorfar är rena ungdomarna. och frank skötte sig som han brukar när vi är borta - få en chock av alla människor och börja gråta, lugna ner sig och ha roligt ett tag, för att sedan sova större delen av tiden. (och åh, jag blir så mallig när människor gång på gång påpekar hur snäll frank är, eller att han ser så läskigt smart ut. kanske är det därför vi har kallat honom för voldemort sen hans första dag i livet. som att han vet någonting som vi inte vet.)

det är läskigt med frank ibland, att allting går så... smidigt. att han ALDRIG krånglar. om han inte vill sova på kvällen, vilket är ytterst sällan, så kan han krångla i upp mot en timme som mest. i hans liv har det hittills hänt två gånger att han inte velat sova alls och legat och pratat för sig själv hela natten. när frank låg i magen förberedde jag mig för att ha sånna nätter varenda natt, det hade trots allt inte varit konstigt. men nu fungerar allting så himla bra. och utöver det är han så himla tidig med allting, jag som trodde att han var sen med att rulla (trodde sånt skedde runt två månader) men tydligen var han ju tidig där också. och gud vad jag skryter, men det får alla föräldrar göra faktiskt. hade varit lika stolt om han var världens jobbigaste barn också. ens barn är ju alltid det finaste, oavsett vanor/ovanor. och jag passar på, man kan aldrig veta när allting vänder, vilket jag tror är snart. åtminstone dagssömnen. efter en timmes vakentid börjar ögonen gå i kors och efter en och en halv timme/två timmar är han helt färdig och måste sova ett bra tag. och så kan det ju inte vara särskillt länge till, om han inte ska missa hela livet.

lilla fjunet

hittade en jättegammal (ordet jättegammal får ni nog ta med en nypa salt, han är faktiskt bara tre månader) bild på frank och blev helt chockad. hade han verkligen så där mycket hår? och rödhårig dessutom? gud vad fort man glömmer. nu har han knappt ett enda hårstå kvar på huvudet stackaren, efter allt skorv och gnuggande. vår älskade skallepär.

such big problems

stod framför badrumsspegeln igårkväll och granskade mitt trötta jag och kom fram till att det nog är dags för en liten förändring. jag har väldiga problem med mitt hår nämligen, det är inte gjort för att vara långt. det blir stripigt, jättefluffigt och tovigt. under graviditeten började jag dessutom få lockar lite överallt och det har jag fortfarande periodvis. lilla afrot får man kalla mig då. men problemet i det hela är att jag verkligen inte passar i kort hår. jag önskar att jag gjorde det för oh my vad det är snyggt på flickor som faktiskt passar i det. men jag gör det inte. och jag vågar inte klippa av håret riktigt ännu, men kanske byta färg på det. får se hur jag gör. det är så läskigt med hårförändringar.

wonderful

vi är på krigsstigen med försäkringskassan mer än någonsin nu. jag fick nämligen avslag, igen. jag säger som elina; FY-JÄVLA-FAN. jag har inte varit särskillt öppen med min/vår situation här i bloggen eftersom jag känner att det inte är någonting som alla behöver veta. vi och våra närmaste vet och det räcker. snart kanske alla vet dock, eftersom vi ska skicka in hela ärendet till aftonbladet. det här är inte hållbart längre. och det är så jävla absurt att det ska behöva gå så här långt. vi skämtade i början om att vi alltid kan kontakta medierna. det var ett år sedan nu och idag ser vi ingen annan utväg än att göra allvar av saken. och hoppas på att min röst görs hörd, på något vis.

och det är väl ingen hemlighet att jag har mått dåligt över det här. hela graviditeten gick ut på att bråka med försäkringskassan, min första tid som mamma har gått ut på att bråka med försäkringskassan. jag har inte fått njuta på samma sätt som andra nyblivna föräldrar, eftersom att oron ständigt har legat och gnagit i bakhuvudet. jag har ständigt blivit överkörd av försäkringskassan och jag är inte den som är särskillt tuff av mig när jag ska prata med myndigheter, men tillslut gick det så långt att jag hade gråten i halsen redan innan jag ens kommit fram i luren. sån enorm ångest.

det dom har hakat upp sig på är att jag måste vara sjuk i minst tolv månader. till saken hör att jag är kroniskt sjuk. precis vad dom inte förstår med ordet kronisk har vi inte listat ut ännu, men det ska jag förklara. jag har en medfödd, kronisk, neuromuskulär sjukdom i mina armar och ben. den har funnits där sen jag föddes och den kommer likväl finnas kvar där när jag dör. det, kära försäkringskassan, betyder att den kommer finnas där längre än tolv månader. är det någonting ni fortfarande inte förstår, eller ska jag ta om det en gång till? kronisk = hela livet = längre än tolv månader. tro't eller ej, kan ju vara svårt att förstå.

och gudarna ska veta att jag har haft svårt att acceptera mig själv som jag är. hur många gånger jag vänt bort blicken från speglar och blanka ytor för att den jag sett där inte har varit den jag är inombords. och när jag väl kommer till en punkt i livet, kanske för att jag fått barn och förstår vad som är viktigt i livet och vad som är värt att lägga energi på, en punkt i livet där det faktiskt känns helt okej att vara som jag är, att jag rentav känner att det inte gör så mycket, att jag duger som jag är, så får man återigen käftsmällar i ansiktet som säger att jag inte alls duger som jag är. att jag inte alls är värd lika mycket som alla andra. ingen väljer att bli sjuk och jag valde det sannerligen inte, men nu blev jag sjuk och jag har fan rätt till ett lika värdigt liv som precis alla andra trots det. end of story.

det är nu jag har reagerat på riktigt. börjar bli riktigt jävla trött på det här. jag har en son som jag har lovat aldrig någonsin ska behöva lida för att jag är sjuk. och han blir äldre och jag kommer inte kunna vara föräldrarledig på heltid då, det ser jag ingen möjlighet till. fullkomligen omöjligt faktiskt. min son måste få komma ut och uppleva saker, upptäcka saker, dagligen. med andra ord behöver christoffer vara hemma så att jag kan börja min rehabilitering som ligger och väntar och kanske bli någorlunda bättre och tillsist någorlunda arbetsför igen, och för att det ska fungera måste jag få hjälp ekonomiskt. vi har det knapert som det är ändå. får vi ingen hjälp måste jag fortsätta vara hemma med min son som jag inte kommer kunna ta hand om på bästa sätt. dessutom kommer jag bli sämre i min sjukdom iochmed att jag inte kommer kunna komma iväg och träna upp den lilla muskulatur jag har som gått förlorad. jag har remisser som ligger och väntar, det finns en försäkringskassa som gör att jag inte kan utnyttja dom. och jag vill inte tänka på hur många det är utöver mig själv som far illa på grund av försäkringskassans fasoner, det är så jävla sorgligt. tummen upp sverige, tummen upp. (gör om och gör rätt till nästa val, please.)

and i don't want to live this life

stackars frank har sovit precis hela dagen idag, bortsett från en matpaus. det blev visst lite mycket att hänga med både farmor och gammelmormor igår, dom körde visst slut på honom. det enda jobbiga när han sover så här mycket är att han av någon anledning bara vill göra det ovanpå mig, vilket han aldrig har behov av när både jag och christoffer är hemma. och ja, det är fantastiskt mysigt men jag kommer liksom ingenstans.

jag laddade för detta redan igår och skaffade mig ett bibliotekskort. det kanske var på tiden. lånade 'and i don't want to live this life' (eller 'inte som andra döttrar' som den svenska titeln heter.) det spelar ingen roll att jag redan har läst den hundra gånger, den är så otroligt gripande och jag grinar såklart varje gång. den enda boken någonsin som fått mig att överhuvudtaget få en klump i magen. rekommenderas varmt.

så det är vad jag har gjort idag. legat i sängen med en 6,5kg klump sovandes på mig och läst tills jag började se suddigt. nu ska jag försöka hinna få i mig någonting att äta medan frank ändå sover för sig själv. wish me luck.

hjelp

idag skrämde jag ihjäl mitt stackars barn. jag ropade på christoffer i vanlig ordning, och sånt brukar ju inte vara något problem. frank satt i mitt knä och ryckte till litegrann, men det brukar han bara tycka är roligt. åtminstone när man leker med honom så är det väldigt roligt att bli lite rädd. och vad jag trodde var tio sekunders helt normal tillvaro visade sig vara tio sekunders laddning av det mest förskräckta skrik jag någonsin hört.

förlåt lilla vän.

ett och ett halvt år

igår firade jag och christoffer ett och ett halvt år. det låter inte som någonting, och egentligen är det inte mycket för världen, men vad vi har hunnit med mycket ändå, på så kort tid. det är lite svindlande när jag tänker på att det fanns en tid för inte alls så längesen där jag varken hade christoffer eller frank i mitt liv. det är svårt att ens tänka på.

nåväl, vi firade det med glass och chokladpinnar i sängen.
det behöver inte vara så mycket mer komplicerat än så.

-

det handlar om att växa ihop
tills man inte kan skilja på höger eller vänster arm
tills hjärtat inte bara har hittat en rumskamrat
utan även en livskamrat
som transplantation
fast utan att det gäller liv eller död
fast det vet du ändå att det gäller
för utan honom skulle du inte kunna ta ett enda andetag till

det handlar om att se hela världen i hans ögon
att kunna se dig själv om tio, tjugo år
se dig bli vuxen med honom vid din sida
att kunna se hela livet passera i revy
med honom som din livskamrat

det handlar inte om ålder
det handlar inte om vid vilken tidpunkt du hittar honom
utan det handlar bara om att hitta honom
sexton år
fyrtiotre år
det bara kommer när du minst anar det
en intensiv romans
blir
(vad du känner)
en livslång kärlek

-

tack för att du finns.
och tack för att du är den bästa pappan ett barn kan ha.