-

inte gjort särskillt mycket idag men helt slut är jag för det. började dagen med ett besök hos mödravårdcentralen, drog över tiden med en hel kvart. det blir lätt så med tre personer som gärna pratar lite för mycket. det är så skönt att prata med någon som faktiskt kan svara på sådant jag är nojjig och orolig över, till exempel att jag har haft så himla ont på ena sidan av magen i några dagar nu, känns som att någon hugger och sliter tag i mina inälvor ungefär. i mitt huvud betyder sånt att mitt barn dör eller är på väg ut med en fot genom brevinkastet eller någonting annat obehagligt i den stilen. men jag hade fel, det är alltså mina muskler som tänjs ut så till den grad att det gör jävligt ont, helt enkelt. helt normalt. där ser man. ibland är jag lite väl dramatisk.

annars såg allt toppen ut. mitt blodtryck är som det ska, sockret är som det ska, sf-måttet är som det ska. ligger precis på kurvan och har tydligen gjort det sen allra första början. hurra! så skönt att åtminstone någonting står rätt till med den här graviditeten. delvis det viktigaste, bebisens välmående. han har lagt sig med huvudet neråt också, redo att fixera sig om ett tag. med andra ord: också precis som det ska.

det blir så mycket bebisprat i den här bloggen att jag nästan blir arg på mig själv. men det är så svårt när det är det enda som tar upp mitt sinne för tillfället. nu ska jag iallafall äta muffins och lyssna på christoffer som målar för fullt i hallen. hej hopp.

-

det bakas vidare. idag går jag in i vecka 32.

bebisen
i vecka 32 väger din bebis närmare 1.8 kg och är c:a 44 cm från topp till tå.

under den här perioden rör bebisen sig mer och kraftfullare än någonsin. kommande veckor bli utrymmet att röra sig allt mindre, och den så kallade fosterställningen blir den enda möjliga. håll reda på fosterrörelserna och kontakta mvc om de plötsligt skulle minska i frekvens och/eller intensitet.

tillväxttakten avtar nu något och utgörs främst av ökat underhudsfett som också gör att bebisen ser rundare och mindre skrynklig ut. amningsreflexen är utvecklad och vid beröring av kinden vänder bebisen på huvudet för att söka efter bröstet, och beröring av underläpp gör att den öppnar munnen. den klarar också att suga och svälja på ett koordinerat sätt.

mamman
din livmoders översta del finns nu c:a 13 cm ovanför naveln. nu när bebisen vuxit sig så stor och livmodern är högre i buken kan du märka av en ny upplevelse: när bebisen ligger uppochner i mage kan den sparka uppåt och träffa dina revben. trycket kan göra att det känns ömt, särskilt om bebisen fastnar med en fot mellan revbenen. du kan delvis förhindra detta genom att sitta upp så mycket som möjligt.

det känns verkligen att det börjar närma sig nu. jag känner mig gladare i sinnet, just för att jag vet att det närmar sig. det blir hela tiden jobbigare fysiskt, men nu kan jag ändå se slutet någonstans där framme. slutet på det här, början på något nytt. något helt fantastiskt. christoffer målar om i lägenheten och snart ska det sista inhandlas, både till lägenheten och bebisen. det kommer bli så fint.

men kliandet, det är inte roligt. ibland känns det som att jag bara vill klia sönder hela magen för att det kliar och svider så att jag knappt står ut. och det är inte så konstigt, huden är helt sprucken av alla bristningar. aj och aj.

nu - frukost!

-

jag har ont i benen. som växtvärk eller träningsvärk, bortsett från att jag inte har tränat eller rört på mig alls. det liksom värker och är bara väldigt obekvämt. vet inte vad det är, men det blir nog sängen snart. jag har mycket krämpor för tillfället men ont i benen, det har jag inte haft åtminstone. hoppas det försvinner snarast.

christoffer är på landet i helgen. jag lär dö stora tråkdöden men det känns fint att han har det bra iallafall. dricka öl och fiska, sånt där som man gör när man är på ett land. så mycket som han tar hand om sin krävande, ledsna, glada, trötta, orörliga, positiva, negativa, tjocka flickvän är han faktiskt mer än värd att få en liten paus. ibland tror jag att det är ungefär lika jobbigt att leva med en höggravid som att vara höggravid. han är så fantastisk på alla vis och jag förstår för mitt liv inte hur han orkar med, att han aldrig om ens suckar lite när han ser diskberget som jag inte orkat ta tag i eller när han måste massera mina ben eller killa min rygg eller hjälpa mig upp från soffan. han tröstar och håller om när jag blir ledsen. följer med på alla hundratals läkarbesök. han är den bästa. jag hade aldrig någonsin klarat det här utan honom, det är en sak som är säker.

-

idag sprang det runt två hantverkare här och fixade. vi sa hej och inte så mycket mer än så. är inte sådant obekvämt så säg. nu är det gjort iallafall och det är väl det sista som ska göras på ett tag, hoppas jag. borras i trappuppgången lär det fortsättas med dock, men det har man blivit så van vid, efter ett halvår. bara att slå dövörat till. nu längtar jag mest efter att få börja inreda så gott det går här inne! åh, så kul. måla om och köpa lite nytt. ett litet matbord, nya gardiner (utan färgfläckar! hurra!), en tv och en tjusig lampa. sen är det mest bara finputs och sen, sen kan du få komma ut till världen lilla vän. jag är förfärligt trött nu, i kroppen. egentligen kan jag inte gå men eftersom att jag är envis så gör jag det ändå. vinglar, släpar, dör. pust och frust. det här är inte roligt längre.

men om cirka två timmar kommer min käraste hem med pizza. bättre kan det väl inte bli.

-

det står att nästa vecka ska vara höjden av rörlighet i magen, sen blir det trångt och bebisen börjar sova mer. jag undrar lite hur det är möjligt. alltså, att det kan buffas mer än vad det redan gör nu. han har åtminstone inte fixerat sig ännu, han är liksom överallt hela tiden. ibland slår han volter så jag tappar andan. igår fick christoffer tillochmed tag i en kroppsdel, förmodligen huvudet eller stjärten. stackars liten.

jag kommer sakna det här sen. det är nog det enda jag kommer sakna med att vara gravid. finns ingenting så underbart som att känna det lilla livet rulla runt där inne. dock har jag inte kännt några sparkar vid revbenen än, det är jag glad över. speciellt när jag läser "det kan kännas lite obehagligt, speciellt om bebisen fastnar med en fot mellan revbenen" (!) men fy. det låter ju jätteont och helt hemskt. både för mig och bebisen. hoppas vi skonas.

'cause it takes a fool to remain sane

mår verkligen helt pyton. som att jag har feber fast ändå inte. trött i huvudet, ont i kroppen, varm fast kall. vill bara gräva ner mig i sängen igen och ska nog göra det alldeles snart. blä! jag är trött på att någonting alltid är fel. hade egentligen en tid hos mödravårdcentralen och torun idag men det fick vi boka om, jag är snurrig i mitt vanliga tillstånd ändå. annars är det mycket sjukhus framöver, jisses. jag är glad att dom äntligen tar tag i mig och min hälsa men trött, det blir man ju. näst-nästa vecka ska jag till en kurator, en arbetsterapeut, en sjukgymnast och en läkare på specialistmödravården. mycket på en gång. men lika bra är det, skönt att det är i rullning.

jag mår bra ändå, trots allt. jag läste om symptom för järnbrist igår och tappade hakan i golvet för att det var alltför mycket som stämde in. att jag knappt kan andas, att huden är mer grå än hudfärgad, ihåliga ögon, trött så in i norden och dessutom ledsen. jag har kännt mig så otroligt ledsen och låg på senaste tiden och jag brukar sällan må så, men tydligen är det ett vanligt symptom vid just järnbrist. blev nästan lättad över det, har trott att jag är på väg att bli knäpp. har inte tid att vara ledsen nu, det känns fel att vara ledsen med ett litet liv i magen. det är annat när det bara handlar om en själv, men jag får för mig att allt som påverkar mig påverkar mitt barn. och då känns det inte bra. så igår klämde jag i mig åtminstone en halv järnkapsel, nerblandad i blåbärssoppa. normala tarmfunktioner kommer nog att upphöra inom kort men det får vara så, jag vill må bra nu. fysiskt och psykiskt. kunna njuta av den här sista tiden på något vis, även om den lär bli väldigt tuff.

två bra saker, dock:

- det är underbart väder idag, regn och regn. det bästa jag vet. helst vill jag heta george, 85år, gammal avdankad sjöman, sitta i en gungstol och röka pipa medan regnet slår mot fönsterrutorna. nu funkar det inte så, istället heter jag madeleine, 20år, sjukskriven och inte så häftig, men ska iallafall stå i fönstret och sniffa på blöta asfalten. det funkar bra det med faktiskt.

- christoffer hittade ett kuvert med 1500:- igår från min födelsedag, nerknölad i en papperspåse. sånt är fantastiskt när kontot gapar tomt. gud, finns du?

-

stor mage på liten tjej. herre-min-jävla-gud, det är så tungt nu. kan knappt resa mig och knappt gå. benen liksom släpar i golvet och tappar jag balansen kommer jag alltså bara åt ett håll, framåt. ner i golvet. tack och lov har det inte hänt ännu men jag går nästan och väntar på det. den dagen, den sorgen. och här tycker jag ändå magen ser mindre ut än vad den egentligen är. sen vet jag inte om den ser så himla stor ut bara för att resten av mig fortfarande är petite. tror hur som helst att min kille ligger långt ut, för magen vill bara växa framåt, ut i det fria.

-

tror jag börjar bli blind. ser verkligen ingenting numera, allting är grumligt. jag har bara ett fungerande öga, är alltså halvblind, och nu när friska ögat har börjat strejka känns det lite problematiskt. får tillochmed förstora upplösningen på datorskärmen för att överhuvudtaget se vad jag skriver och läser. oh well, jag har hört att det är sånt som kan hända när man är gravid. sen vill jag gärna ha tillbaka min syn. deal?

jag tänker på väldigt mycket just nu. sånt som jag skulle vilja skriva om, men jag vet inte ens var jag ska börja. saker som ibland tynger mig och ibland känns helt okej, beroende på dag och humör. man är tydligen inne i en hormontopp dessa veckor och kanske gör det att jag känner mig mer ledsen. maktlös över allt som händer med mig och min kropp. när man tappar kontrollen och bara kan hänga med i svängarna, vare sig man vill eller inte.

-

det fina med att bo med den finaste som finns är att man ibland möts av sånt här fint när man går upp på morgonen.

vecka trettio

hittade en himla skojig lista.

---

när fick ni reda på att du var gravid?
den tjugoandra februari tvåtusentio. jag misstänkte att det flyttat in någonting i min mage så jag fixade ett test som jag tog med christoffer under kvällen. det blev ett knappt synbart plus så det hela slutade med att christoffer åkte in till dygnet-runt-öppet-apoteket och köpte två till, mitt i snökaoset. sen var det ingen tvekan om saken.

vem fick veta det först?
jag och christoffer samtidigt, sen christoffers syster och min vän ida. någon vecka efter berättade vi för mina föräldrar. sen rullade det på.

har du mått illa under graviditeten?
ja, från vecka sju till vecka nitton mådde jag hemskt illa. kräktes 1-4 gånger dagligen. mår fortfarande illa mycket lättare och spyr mycket lättare, men det är åtminstone inte dagligen längre.

har du mycket foglossningar?
knappt något alls. det knakar till ibland, speciellt när jag vänder mig i sängen. men känner inte av det någonting alls annars.

har du någon hormonrand?
nej.

har du fått några bristningar?
massor, överallt, hela jag är en enda stor bristning. över höfterna, magen och brösten.

vad tror du/ni att det ska bli för kön?
vi vet att det blir en kille.

vad ville du/ni att det skulle bli för kön?
spelade ingen roll alls. dock kände jag på mig att det var en kille.

har du några speciella cravings?
har haft lite olika, men det som hållt i sig längst är chili con carne, dammsugare (sånna bakelser) och potatis. när jag mådde som mest illa åt jag dock glass hela tiden.

vad gillar du för mat?
allt som har med potatis, kött och gräddfil att göra.

någon maträtt du avskyr?
inget nytt sen jag blev gravid åtminstone. dock har jag inte samma längtan efter curry längre, som jag älskade förut och helst åt hela tiden.

har du halsbränna?
knarkar novalucol varje kväll, så ja.

behöver du kissa ofta?
inte mer än förut.

hur mycket har du gått upp i vikt, hittils?
det var ett par veckor sedan jag vägde mig, men jag skulle gissa på 5kg.

har du några andra besvär med din graviditet?
om jag bortser från krämpor som tillkommit pga sjukdomar sen innan så har jag haft en väldigt snäll graviditet. det jobbigaste nu är järnbristen och att jag är så väldigt trött och yr hela tiden. räcker ibland med att jag står i någon minut så måste jag sätta mig ner för hela rummet börjar snurra.

är du nöjd över din graviditet?
mest över det faktum att jag ÄR gravid och har en fantastisk liten gosse i magen som sparkar hela dagarna. men nej, jag avskyr själva grejen med att vara gravid. en transportsträcka som måste genomföras, så ser jag det.

är du rädd för förlossningen?
inte längre. förmodligen kommer jag att få göra ett planerat kejsarsnitt så jag känner mig mer trygg i det hela nu. dock är jag ledsen över att jag isåfall kommer få vara sövd pga min ryggoperation sen innan, men det får gå ändå. bebisen får hänga med sin pappa tills jag har vaknat.

-

vilket antiklimax. det blir ingen lägenhet. eller ja, åtminstone inte där vi ville och då känner vi att vi hellre bor kvar här. vi vill inte komma ut ur solna, och det gör vi om vi flyttar någon annanstans nu. i februari har vi "rätt" till att söka lägenhet igen och det går ju, faktiskt, att bo kvar här tills dess. med lite färgändringar och renoveringar kan det bli väldigt hemtrevligt här också. men jag skulle ljuga om jag inte sa att jag är arg och besviken. jag vågade aldrig ta ut lyckan helt i förskott, och kanske gör det att jag inte känner mig chockat besviken. men besviken, det är jag.

jag förstår mig inte på människor. nu har den här kvinnan i fråga, som vi skulle byta med, fuckat upp det för oss TVÅ gånger. vi har till och med skämtat om att "drar hon sig ur en gång till är hon nog den ondaste på denna jord". för det hade varit så befängt. så gör väl ingen? eller? hon vet att vi ska ha barn, hon vet att vi kör med rena kort. då förväntar man sig liksom att den andra också gör det. när hon senast i förrgår ringer och vill ha det här, det här och det här fixat och till och med får christoffer att gå ned till självaste huvudkontoret och prata med ansvariga för att få till det att byta så tidigt som möjligt, precis som hon ville. han har skött papper, pratat med människor till höger och vänster och gjort precis allt. så har hon mage att komma med ett "oj nej hoppsan jag har ändrat mig igen" ungefär, inte ens två dagar senare. människor slutar aldrig förvåna mig. hoppas hon plågas av dåligt samvete.

men det mest irriterande i det hela att det hade kunnat vara ordnat för så, så längesen. så fort vi visste att ett litet frö flyttat in i min mage så sökte vi lägenheter. med krav på BOTTENVÅNING eller HISS. det var liksom krav numero uno, speciellt nu med en bebis och en barnvagn. fick erbjudanden direkt och det vi ser då, när vi går och kollar, är att det är spiraltrappor. alltså trappor knappt christoffer skulle orka gå i, ännu mindre jag. vi ringer då och säger att vi hade krav på hiss eller bottenvåning vilket har framgått tydligt, och sen dess har ingenting hänt. mer än att dom sagt saker i stil med att det är deras fel, det är dom som klantat sig, men kan ingenting göra och att vi inte får söka lägenheter inom signalisten förrän om ett år, delvis februari 2011. så det är alltså så det är, till februari måste vi bo här. och det går, det är inte det. vi har tak över huvudet, mat och sovplats. det är ett i-landsproblem, det hör jag själv. men det känns ändå surt att bli illa behandlade av precis alla vi stöter på, yrkesmänniskor och privatpersoner.

det här med bostadsmarknad. aldrig kunde jag tro att det var så krångligt.

-

ibland får jag dåligt samvete när jag tycker att vissa bebisar inte är särskillt vackra. men det är ju så, speciellt nyfödingar. skrynkliga och skeva. och det i sig är ju sjukt sött, på sitt sätt. jag visade en bild på en bebis som jag tyckte såg jättelustig ut för christoffer, han tyckte jag var tarrig och dum. buhu! jag har börjat fundera över det jättemycket, hur vår gosse kommer se ut. christoffer såg ut som skallepär tills han var typ tre och jag föddes med en lejonman och bulldogkinder så ja, det kan ju faktiskt bli vad som helst av det hela. vad det än blir lär jag tycka att han är den finaste i världen, även om han skulle se ut som jabba. jag drömde faktiskt för ett par månader sedan att han kom ut som ett rådjur men det bekom mig inte alls, han var ju min. rådjur eller människa, spelar väl ingen roll.

-

fick nyss en chock när jag såg mig själv i spegeln. jävlar, vad jag ser sliten ut. likblek med mörka ringar under ögonen. det här med att orka fixa till sig la jag på hyllan i mars ungefär, man har liksom ingen energi till sådant. häromdagen utbrast christoffer till exempel "men vad fin du är, har du borstat håret?". jajemen, jag tog tag i skiten och släppte faktiskt ut knuten på huvudet och borstade igenom dreadsen som uppstått. årets händelse, i must say.

idag träffade vi min neurologläkare. vilken härlig kvinna det är. hon kom med lugnande ord som att hon känner kvinnor utan varken armar eller ben som klarar föräldrarrollen galant. då kände jag att det är lite befängt att jag ens oroar mig. fast sen fick jag några kängor och lite skäll över att jag är så envis också. eller skäll och skäll, hon sa att det är bra att vara envis och att man vill klara allting på egen hand så långt man bara kan men i mitt fall kan det nästan leda till att jag blir dumdristig istället. som vill klara allt och lite till utan någon hjälp. att det ska vara så svårt, det där, att inse att det inte är jordens undergång att inte klara allting själv jämt och hela tiden. att man inte är mindre stark för att man behöver hjälp med någonting då och då. muskelsjukdomar är trots allt inte att leka med och redan nu anstränger jag mig mer än vad jag egentligen förmår, varenda steg tar jag på ren och skär vilja. mina ben fungerar ju som så att träning och rörelse är toppen, men inte i för stor utsträckning, då ger det istället motsatt effekt. och med en stor och tung mage är det mesta en för stor ansträngning för mig. så vad ska vi säga, lyftkran framöver? det kanske vore någonting att prova på.

annars så flyttar vi nu i mitten av september, om en månad. och inte till tvåan i sollentuna, utan till en trea två hus bort! högst upp i ett höghus. helt fantastiskt. jag längtar efter att långsamt få börja inreda och om inte annat; ha ett hem att julpynta. jag är nästan störd när det kommer till julen och allt som hör till men må så vara, jag längtar.

-

hemkommen från karolinska, nöjd och glad. som vanligt. lättad om inte annat. imorgon ska vi till karolinska igen fast i ett annat ärende, det blir säkert bra. mycket sjukhus och läkare nu framöver, men så är det väl. mest skönt att någon har koll på mig och min stackars kropp. om några veckor ska vi på tillväxtultraljud och gud vad jag längtar. jag ligger precis där man ska på tillväxtkurvan men herr lennart tyckte vi kunde slänga in ett ändå, och inte säger jag nej. är så nyfiken på vem det är som bor i min mage och krälar runt.

cemetry gates

förmodligen det bästa som the smiths har åstadkommit.
jag dör litegrann vad bra den är.

-

jag vaknade av att jag grät inatt. jag har drömt den här typen av drömmar några gånger förut, men det har aldrig varit så här verkligt och jag blev helt chockad när jag märkte att det bara forsade tårar när jag vaknade till. jag drömde att jag och bebisen dog, och att christoffer blev kvar ensam på jordelivet och var så himla förkrossad. så jag spökade runt hos honom och viskade fina saker i hans öra under kvällarna och strök honom över kinden så att han skulle somna gott. gud, det var nog det sorgligaste någonsin. jag ska inte dö älskling, jag lovar.

-

annars går jag in i vecka trettio idag. bara tio veckor kvar, förmodligen ännu mindre. det är tungt och jobbigt men jag är trots allt lättad över att kroppen inte har försämrats den senaste månaden åtminstone. man får vara glad för det lilla. någonting jag inte är glad över dock är att det ska in hantverkare och härja här idag. inte roligt någonstans, jag är fortfarande medtagen från magsjukan och sitter just nu och kämpar i mig en bit kladdkaka. magen säger ifrån direkt. kommer spendera dagen liggandes i soffan eller sängen, oavsett om det springer in farbröder här. på egen risk, får jag säga. hoppas dom blir magsjuka hela högen. (jag hatar sånt här.)

-

jag överlevde årets andra magsjuka också. känner mig som en människa igen och har fått i mig lite pannkaka och nyponsoppa. ska snart duscha av mig sjukdomen och hoppas på att jag mår helt prima snart, magsjuka är nog lite av det värsta som finns. och christoffer, ibland tror jag att han är en ängel. på riktigt. som tömmer mina sjumiljarder spyhinkar och matar mig med vatten och blåbärssoppa medan jag legat halvdöd som en liten fågelunge. feberyra och kräkfest.

hur som helst, hej igen livet!

-

livet flyter på hemskt bra nu. vi har äntligen, äntligen, äntligen fått en ny lägenhet. en stor tvåa några stenkast från sollentuna centrum. det enda jobbiga är väl att bebisen förmodligen kommer vara född när vi får tillgång till den, och flytta när man precis har fött barn och inte vill någonting annat än att bara ta det lugnt är väl inte det roligaste kan jag tänka mig. men nu ska jag verkligen inte klaga. ett stort sovrum och ett riktigt KÖK, som jag för övrigt kommer bosätta mig i. nej, bättre nyheter än så kunde vi inte få. hurra!

och så har vi monterat ihop nya vagnen. eller ja, christoffer snarare, jag mest tittade på och frågade om jag skulle hjälpa till, fastän jag vet att jag är helt oduglig på det där med att sätta ihop saker. den är så himla fin, jag har övningskört lite här inne och vi kommer rätt bra överens än så länge. värre blir det när vi ska trängas i butiker, kommer förmodligen bli en sån mamma som råkar köra folk på hälarna och som alla hatar. jag säger förlåt på förhand, förlåt.

sen så förstår jag inte det här med min telefonrädsla. desto otrevligare personen i andra änden är, desto lugnare blir jag. pratade med en hemskt otrevlig tant nyss, trög och seg med ett tonfall som sa "DU STÖR" ungefär och som inte fattade någonting hur jag än förklarade, och när folk är såpass dåliga på sitt jobb blir jag bara arg och då försvinner nervositeten. är det en snäll person blir jag bara blyg och ber typ om ursäkt för att jag ringer och tar upp dyrbar tid.

helt normalt.

-

har spenderat förmiddagen med någonting som känns väldigt underligt. har vikt och sorterat alla bebiskläder och det känns så himla overkligt att göra sådant, så mycket mer påtagligt att vi snart har någonting som ska få plats i dom små klädtrasorna. det spelar ingen roll att man känner rörelser hela tiden, det går inte att förstå ändå. jag kommer nog inte förstå att jag ska bli mamma förrän han väl är ute. det är för stort. för svårt att greppa.

och nu har min gosse börjat sträcka på sig, som aldrig förr. magen ändrar form och man kan riktigt trycka tillbaka. hoppas mest att det är hans armar eller ben jag trycker på och inte hans huvud. evil mama. men det är mysigt, även när han rör runt och voltar och gör kullerbyttor så det känns som hela sängen skakar.



annars spenderar jag de flesta kvällar så här. lidande och döende i halsbränna. och alltid, alltid sätter det igång när man ska slappna av och sova. häromnatten brände det så mycket i magen och halsen att jag var tvungen att kräkas. ja, vem har sagt att det är en dans på rosor att vara gravid. men man blir van vid äckliga åkommor och besvär åtminstone. att kräkas, vilket jag tyckte var rätt obehagligt förr, har blivit lite av en walk in the park numera. som att kissa när man är kissnödig ungefär.

-

'cause there's always someone, somewhere, with a big nose, who knows, and who trips you up and laughs when you fall.

-

och allt sker av en slump. oväntat och våldsamt.

och jag minns fortfarande, in i detalj, hur du hela tiden sökte ögonkontakt och hur nervös jag blev och flackade med blicken för att jag inte ville fastna, inte ville fastna i dina ögon för länge. och jag minns fortfarande, in i detalj, när vi skulle skiljas åt och jag höll om dig. lite för länge att hålla om någon man precis har börjat lära känna, men jag visste bara. jag visste där och då att jag aldrig ville vara utan dig. aldrig leva livet utan dig.

och dagarna efter när vi låg i varandras armar, med en kärlek som inte visste några gränser och tårar som vällde fram för att känslorna inte hade någon annanstans att ta vägen.

och nu, ett år senare, sitter jag här med exakt samma känsla i magen.

...and me and my heart, we just knew.

och vi vet fortfarande.
vi kommer alltid att veta.

-

inatt drömde jag att jag gjorde oanständiga saker med gordon ramsey. häromnatten drömde jag att jag gjorde detsamma med simon från simon och tomas. har jag någon grej jag inte själv vet om för brittiska, medelålders män eller vad är det frågan om?

-

jag är helt slut i kropp och själ. senaste dagarna har inte varit särskillt roliga alls. igår var vi hos mödravårdcentralen och det är roligt i sig, jag älskar att träffa vår barnmorska och allt såg så fint ut så. två lättade blivande föräldrar och jag ligger precis där man ska på tillväxtkurvan och alla frågor och jobbiga tankar man har vill hon hitta lösningar till. hon är fantastisk på det sättet, att hon alltid ser lösningar istället för problem. bästa, raraste torun. det enda hon var lite orolig över är min orörlighet och att jag har rätt stor risk för att få en blodpropp, vilket alla gravida löper större risk att få. ännu mer jag. så framöver blir det att ta blodförtunnande. för mig är blodpropp = döden. min mormor fick en och hon dog. jag har ingen lust med det.

men jag har fått så enormt, obeskrivligt svårt att gå. inte bara för att jag är tung, även om det bidrar väldigt mycket. men mycket är det för att jag blir så otroligt snurrig och svimfärdig. varenda steg är en kamp, jag var nära att snubbla hundra gånger och jag mer eller mindre hängde på christoffers arm medan han släpade mig. är mer förvånad än lättad att jag inte svimmade ihop någonstans. därför börjar alltid hjärtat slå hårt redan när vi står i hallen redo att gå, för jag vet vad som väntar mig efter tjugo meter. det är läskigt, och jag blir rädd. väldigt rädd. när man känner att kroppen inte är med en någonstans hur man än försöker. helst vill jag bara bädda ner mig och ligga där tills bebisen är född, slippa oroa mig för sista delen av graviditeten som stundar runt hörnet nu. livrädd är vad jag är. lilla barn, om du bara visste hur mycket jag vill ha dig. som är galen nog att gå igenom det här.

och från det ena till det andra så har den här natten och morgonen inte varit rolig heller. vaknade av en duns vilket jag trodde var christoffer som slog i tån när det i själva verket var christoffer som låg på golvet, illamående och svimfärdig. efter det kunde jag omöjligt sova. spelar ingen roll att han kräktes och mådde bättre eller att han snarkade så taket lyfte, det är sällan jag har varit så orolig. så jag har varit vaken sen 5:30 imorse. det kommer nog bli en god natts sömn inatt.

och nu sitter jag här, hemma hos mamma och pappa. i ett rum med massor av kartonger. christoffer ska på bröllop imorgon vilket jag tyvärr inte är i skick för att gå på, så jag får vara här. äta pappas mat, och det är ju aldrig fel. men jag saknar redan så att det gör ont överallt och jag hatar den känslan. det är den värsta som finns.

nej, christoffer svärd. du är mitt allt i världen och lite till.

-

lite framåttung kan man säga ja. är väldigt fascinerad över att jag ens kan stå upprätt, eller fortfarande kommer upp från soffan, magen är ungefär lika tung som den ser ut. börjar tro att det är en stor bebis där i. när jag går får jag liksom tänka på att hela tiden sträcka på mig och när jag sitter ner sjunker jag ofta ihop till en liten hög för att det är så tungt. nej, jag tycker det räcker nu. mage, sluta väx. om du håller dig i den här storleken resterande delen av graviditeten ska jag nog kunna förlåta dig sen. än så länge är jag åtminstone lite mobil.

fast det värsta är inte att bli stor, det är trots allt bara tillfälligt. det värsta är alla miljarder bristningar jag börjar få, jag är mer randig än hudfärgad nu. huden töjs ut som aldrig förr och det kliar och svider. och det är hemskt fult, åtminstone när bristningarna är blåa. håller alla tummar och tår att dom bleks sen. (åh, vilka problem jag haaar.)

men någonting jag ska vara tacksam över är att jag förmodligen kommit så lindrigt undan jag kan. jag och christoffer har kommit fram till att hade jag inte haft min sjukdom sen innan hade jag mått toppen nu. jag har inga graviditetskrämpor direkt, mer än att det är tungt såklart. jag har ändå inte gått upp mycket i vikt och jag har klarat mig rätt skapligt från foglossning. mer kan jag nog inte be om. det var värre förut, när jag började växa. nu känner jag knappt av det alls, förutom när jag vänder mig i sängen. då smäller det till mellan benen och det känns som att dom går av ungefär. men det är inte ens någonting jag tänker gnälla över, värre hade det kunnat vara.

nu - nudlar.

det bästa som hänt mig

jag skulle kunna skriva hur mycket som helst. men jag låter nog bli.
tack för ett underbart år tillsammans med dig.

älskar dig.

kärleksvisa from madeleine husman on Vimeo.