jag vet inte riktigt

det är ju typiskt när man försöker förtränga en person, inte ägna denne en tanke och faktiskt lyckas rätt bra med det, att man tvunget måste drömma om honom och sen är hela dagen uppfuckad. smidigt. jag borde veta bättre. men mitt huvud verkar göra som det vill när jag sover. but i had enough now, för att citera käre gordon ramsay.

jag ser lite ut som en levande död också, men vad gör det om hundra år. morrissey är iallafall alltid lika fantastisk och idag gör den farbrorn mig glad. himla glad. jag längtar till i sommar när han äntligen ska sjunga för mig, det känns lite långt bort bara och egentligen alldeles för tidigt för att ens nämna det, men ändå. det kommer bli helt underbart. ljuvaste stämman världen.

ibland skulle jag bara vilja sätta mig på tunnelbanan och åka runt runt. åt alla håll och kanter, till alla stationer och alla linjer. kliva av någonstans och upptäcka min stad. jag kan ju faktiskt inte stockholm alls. kanske orkar med detta till våren, kanske när solen bränner i nacken. kanske känns allt lite finare då. lite bättre. vi får se.