måndag

ibland känner jag att det här är världens tråkigaste blogg. det är svårt att skriva om någonting annat än frank och förr i tiden så hatade jag s.k mammabloggar, vilket min blogg fortfarande inte är och aldrig kommer bli, men ändå är på något plan eftersom att allting handlar om mitt barn. det går ju faktiskt inte att låta bli. han är ju så fin, min kille. och det är så fantastiskt roligt att vara mamma. det är verkligen det.

(för övrigt vill jag bara lugna alla blivande/framtida föräldrar om att det faktiskt inte är jobbigt alls att ha barn. jag har inte upplevt en endaste gång hittills att det är rent jobbigt. lite besvärande emellanåt, men inte jobbigt. visst är det mycket att göra ibland, men det är ju inte heller särskillt jobbigt eftersom att det är ens barn och instinktivt vill man ta hand om det på bästa sätt = man tänker knappt på att det kräver så mycket tid av en. och vissa barn sover inte alls medan andra barn sover helt normalt. frank har aldrig krånglat med sömnen och är han brås på mig kommer han aldrig att göra det heller. kan inte folk informera om det istället för att enbart skrämma upp? att alla barn är olika? jag menar, när jag var gravid fick jag höra från alla håll och kanter att man inte kan föreställa sig hur jobbigt det är att ha en nyföding. jag blev förstås livrädd och undrade vad jag gett mig in i egentligen, men så kom frank och jag förstod inte riktigt vad alla pratade om. med det sagt vill jag bara säga; klart att det kan vara jobbigt att ha barn som inte sover. men det finns faktiskt barn som sover också. barn är olika, precis som vi vuxna är.)

promenad

igår hade vi en fantastisk dag, vi tre. det var så himla fint väder och vi invigde bärselen och tog oss ner till råstasjön och tittade på människor som åkte skridskor medan våra tår blev till is. men det gör ingenting, det var så mysigt ändå. frank pendlade mellan att vara väldigt nöjd och tillfreds till att bli tokförbannad och skrika för allt vad han orkade. det är liksom ingen tvekan om att det händer mycket i huvudet på honom just nu. han som alltid är så nöjd har helt plötsligt börjat bryta ihop då och då, till exempel när han är trött. i vanliga fall brukar han bara somna, men numera måste han gallskrika i två minuter innan. bara för att berätta att han minsann är jättetrött. och det är så himla sött.

sen tog vi oss hemåt och christoffer gjorde madeleine-middag. det vill säga sallad med goda grejer i, typ fetaost, som jag förmodligen skulle kunna leva på för så gott är det. avslutade dagen med ett bad, christoffer och frank. jag satt mest brevid och dog lite inombords när jag såg på mina fina killar. tog hur många bilder som helst och det lyser kärlek i både franks och christoffers ögon. jag kan inte riktigt sluta titta på bilderna och återigen, jag dör.

mitt hjärta ropar ditt namn

fick äntligen hem mitt halsband idag, jag har velat ha det här sen jag köpte ett likadant till min svärmor i julklapp (med hennes barnbarns namn på, molly och frank.) så himla tjusigt. nu ska bara kedjan bytas ut och sen ska jag minsann aldrig ta av mig det.

så det så.

i miss you

men det är väl ändå för illa att jag knappt klarar en enda kväll utan christoffer. jag tänker minsann inte sova förrän han har kommit hem. pusskalas och spooning står på schemat. saknardigsåhimlamycket.

för det är bara så det är

idag blir det jag och frank för hela slanten. christoffer ska ut och iväg en sväng efter jobbet och äta litegrann. han fick så dåligt samvete att han kom hem med en påse igår med allt som jag tycker om. chokladbollar, brownies, gorbys, läsk och andra nyttigheter som tillhör kostcirkeln. dessutom har vi gårdagens fantastiska gryta som står och väntar på mig i kylskåpet och ja, som ni hör, jag kommer förmodligen gå och föräta hela dagen.

och det är märkligt, appropå ingenting, vad det är som gör att man klickar med vissa och med andra inte alls. jag har lite svårt med det där, även om det har blivit bättre sen jag fick frank. sen han kom har jag fått mycket bättre självförtroende (och framförallt blivit lyckligare) och känner mig sällan till besvär eller att jag är i vägen lika mycket som jag gjorde förut. jag har aldrig varit så att jag ogillar människor, men det har krävts väldigt mycket för att jag ska kunna kalla någon för vän. mest är det mitt fel, att jag oftast är så långsam på att våga öppna mig och slappna av. men står man bara ut med min awkwardness så släpper det tillslut. och som sagt har det blivit bättre, nu sätter jag mig inte lika ofta i ett hörn och låter andra sköta snacket. jag pratar fortfarande inte överdrivet mycket om jag inte har något vettigt att säga, men det är nog bara sådan jag är. tystlåten och observant. men jag är för första gången inte rädd för att ta plats. och det är så fantastiskt skönt.

och, ibland, så klickar man ju bara på en gång. just nu längtar jag tills sandra, jesper och vide är i stockholm igen. det är så märkligt, det där, att knappt känna varandra men ändå veta att man är av samma skrot och korn. det var längesen jag hade den känslan.

onsdagsfunderingar

senaste dagarna har frank inte ätit riktigt som han ska och sover hela tiden känns det som. han är vaken max en och en halv timme åt gången för att sedan sova två, tre timmar. det gör mig lite orolig. förmodligen är det bara mycket som händer i huvudet på honom just nu, men ändå. kan du inte krångla med någonting åtminstone, lilla vän? dock är han glad och pigg när han väl är vaken, så det är ett gott tecken åtminstone. lugna ner dig nu madde.

tisdag

idag gick vi upp väldigt tidigt för att återigen bege oss till ortopedcentret i danderyd. jag fick ett par skosulor som jag fick testa att gå i och sen var det klart, ungefär. när vi kom hem slängde jag i mig ett par mackor och somnade sen med en lika trött bebis sovandes ovanpå mig som en liten groda. man förväntar sig liksom att ens tre månader gamla bebis väcker en efter någon timme eller två, som normala bebisar skulle göra, men frank började skruva på sig drygt fyra timmar senare. snacka om att jag var något förvånad när jag kollade klockan och var dessutom helt väck när jag tillsist gick upp och usch, nog för att det kan vara skönt med en kortare tupplur då och då men jag föredrar faktiskt att inte sova bort hela dagen. han är nog brås på sin mor när det kommer till sovandet, minsann. nu ligger han och leker nöjt i sitt babygym, typ det bästa som hänt honom någonsin tror jag (näst efter lampan förstås.) så här länge har han aldrig varit nöjd utan min uppmärksamhet.

och nu vill jag att tiden ska gå fort så att christoffer kommer hem. ikväll ska vi äta kött, potatis och sås och sånt kan jag gå och längta efter i en hel dag. jag tror bestämt att frank har ärvt sin matglädje från mig också.

det här är min tid

idag ska vi på kalas, vi tre. min storasyster fyllde trettio år igår och min mamma fyller femtiotre år idag, grattis hjärtestjärtar! sen får folk faktiskt lugna ner sig litegrann med att fylla år, det börjar bli dyrt det här. näst på tur är christoffer som fyller tjugofem men det är åtminstone ett par månader kvar. en puss på näsan ska han få. kärlek kostar ingenting.


igår var christoffers mamma här ett tag och kelade med frank också. oj vad han tyckte det var roligt att få hänga med sin farmor, han skrattade så han var helt slut efteråt. somnade som en liten sten sen så fort hon hade åkt hem.


tydligen hade han vaknat vid 2:00 inatt också berättade christoffer, och låg och skrattade för sig själv för att sen somna om direkt när christoffer gick dit och sa hej och klappade lite på honom. vet inte riktigt vad det är frågan om men ibland tror jag nästan att frank föddes med en extra kärleksgen eller så. alltid så himla glad. hur tjurig man än skulle vara kan han det där med att få mig på humör som ingen annan kan, genom att bara existera.

och jag är gladare än någonsin. jag är verkligen det.

-

bara för att det börjar gå mig på nerverna:
läser runt på forum där det diskuteras hejvilt huruvida man fött barn eller inte om man gjort kejsarsnitt. och gud, klart jag har fött min son. blir faktiskt smått förolämpad. en mamma har väl alltid fött sitt barn, på ett eller annat vis, vem annars.

förlossning = man förlöser barnet från livmodern. slutdiskuterat, tack.

rainbow weins

igår kom finaste sandra, jesper och deras sötaste lilla vide hit en sväng. det var så trevligt att tiden gick alldeles för fort. det är första gången frank träffar någon i sin egen ålder (vide är bara tre veckor äldre) och jag vet inte riktigt, men dom var väl så där måttligt intresserade av varandra. en liten stirrtävling blev det åtminstone, och hungersnöd precis samtidigt så att det blev en mindre skriktävling här hemma dessutom. vet inte riktigt vem som vann faktiskt. detta får vi göra om, hur som helst, tycker jag. krampåer!


och idag blev frank så där ledsen att det gjorde ont i hjärtat. egentligen har jag kommit över det där, jag är oftast lugn numera när han sätter igång för att jag vet att han bara är förbannad och att det låter mycket värre än vad det är, men nu var det hunger och trötthet på samma gång. det blev liksom dubbelt upp och frank såg helt förstörd ut efteråt. somnade innan jag ens hann lägga honom ner, lilla hjärtat. nu sover han mer än tungt och jag sitter och pustar ut litegrann. innan han bröt ihop hade vi åtminstone jätteroligt, han satt i sin babysitter medan jag satt i soffan och höll en mindre konsert för honom som var mer än bra enligt hans små skrattanfall. tur att det finns någon som uppskattar min ljuva stämma.

rootless tree

stressig morgon utan att behöva passa någon tid. har nog aldrig varit så här produktiv en morgon någonsnin, vad jag kan minnas. medan frank sov hann jag göra mig iordning, städa handfat, toalett och badrumsskåp, köksbord och några kakor på det. barnet vaknade och då var det frankmat, blöjbyte, lek och sen blev herrn trött igen. först nu har jag satt mig ned, fem timmar senare. borde passa på att äta lunch, men jag är dålig på att prioritera mat under dagarna. jag äter mest när christoffer kommer hem från jobbet. skulle inte han påminna mig om att jag måste äta vet jag inte hur lång tid jag skulle gå utan mat. jag glömmer helt enkelt bort. eller tycker att jag har viktigare saker för mig hela tiden.

annars är frank ett enda stort hudutslag just nu. torr som sandpapper och hela huvudet är skorvigt, hur mycket vi än smörjer och tar bort. fettvecken under halsen är röda och jag slår vad om att stjärten också är det nu, bara för det. tur att vi har ett halvt apotek med salvor och grejer. det behövs onekligen.

och i eftermiddag kommer sandra, hennes jesper och deras lilla vide hit och hälsar på! det ser jag fram emot. vi har trots allt haft kontakt sen frank låg i magen, tillochmed innan vi visste att frank var en frank, så det är nog på tiden nu.

kom änglar, kom älvor

en famn att krypa in i och djupa andetag och kyssar i nacken av någon som kan kallas för en själsfrände. jag älskar dig, sov så gott och jag vill aldrig någonsin leva utan dig. på andra sidan om mig små lätta andetag av någon som är och leker hemma hos john blund. små lätta andetag av en liten gosse som jag älskar så att hjärtat skulle kunna spricka. jag är så lyckligt lottad.

you're the one for me, fatty

hade en toppendag igår. jag, christoffer, linda och molly vandrade till centrum och roade oss. svullade på mcdonalds och jag gjorde som jag inte skulle göra och spenderade lite av mina julklappspengar i diverse butiker... presenter till storasyster och mamma, kläder till frank och lite annat smått och gott. ibland får man faktiskt unna sig, intalar jag mig själv nu så att jag inte får ångest. och gud vad han börjar bli stor, min frank. idag fyller han tre månader och jag hänger inte riktigt med känner jag. är det verkligen tre månader sedan jag hade så ont att jag inte kunde röra en enda kroppsdel och ändå var så lycklig att tårarna sprutade? det känns som igår. samtidigt minns jag inte livet innan frank var här. märkligt.

och idag har jag inte hunnit göra någonting alls. fixat lite med alla foton och fotoalbum som nästan dammat igen och slängde nyss i mig en sallad, annars har det varit frank-bus för hela slanten. insåg att det inte bara är frank som ska lära sig att gå det här året, det ska även hans mamma göra. och jag blir så otroligt glad så fort jag upptäcker att någonting går åt rätt håll, det är underbart. och det gör det, går åt rätt håll, sakta men säkert, i små steg. idag utmanade jag ödet och satte mig på golvet och lekte med frank. kom både ner och upp utan problem. det har jag inte klarat av sen i början av graviditeten. ett delmål till avklarat, med andra ord. äntligen kan jag kräla runt på golvet med min bebis.

have you ever heard a song

det är sånt här som gör att jag än idag inte kan släppa taget om mitt kära gamla the ark.

försäkringskassan

pratade med min läkare idag som kämpar mot försäkringskassan för mig. (jag vet, det här måste vara så himla ointressant men härvan med försäkringskassan tar upp mycket av mina tankar.) hon är en tuff kvinna på många vis och slog nog huvudet på spiken när hon sa "men herregud, du har en medfödd kronisk neurologisk sjukdom. vad är det som dom inte förstår med det här?" det är en gåta, vill jag lova. hon skrev ytterligare ett läkarintyg och jag hoppas innerligt att det är det sista. både för att jag ska få någon slags ro i själen och kunna fokusera på mig och min egen hälsa, men också för franks skull. jag kan göra mycket, men inte allt. långpromenader är inte att tänka på just nu. och snart är han i en ålder när han måste få titta på och upptäcka. utvecklas och lära sig. och då måste det här ha gått igenom, det bara måste. så att christoffer kan vara hemma medan jag rehabiliteras och blir bättre. som det borde ha varit från första början.

sen avslutade hon samtalet med; "jag åker tyvärr bort i några månader nu och jobbar i afrika, men jag vill att du ska veta att du är en fantastisk person med så mycket kraft och så mycket styrka." och jag blev så rörd. egentligen så vet jag ju redan det där, inom mig, och christoffer påminner mig ständigt om att JAG KAN. men det känns fint att någon som bara fått ett första och ett andra intryck av mig också har sett det. att mitt ständiga försöka-tänka-positivt-och-aldrig-ge-upp-tänkande lyser igenom, på något vis åtminstone. för det är ju så faktiskt. hur klyshigt det än låter så; jag tänker göra mitt liv till det bästa jag bara kan. jag vägrar slösa mitt enda liv åt att aldrig våga eller att ständigt älta. det vore slöseri med tid.

och min frank har feber efter dagens sprutor, har sovit i sex timmar.
mitt stackars hjärtegryn.

bvc

frank väger numera 6,400g, jisses. (!) ungen har ju gått upp ett helt kilo sen senaste vägningen i allsin dar. hade han varit brås på sin mor hade han blivit ett litet barn, men inte min gosse inte. han verkar satsa hårt på att bli en michelingubbe när han blir stor. tydligen följer han kurvan ändå och ligger varken över eller under, så uppenbarligen är ju det här en normal vikt. knasigt tycker jag. han är ju så gott som vuxen nu.

min lilla liten, när blev du så stor?

söndag

ibland förstår jag inte riktigt hur det är tänkt att man ska klara av att vara förälder. hur NÅGON klarar av att vara förälder utan att brytas sönder och samman eller bli mentalt störd. frank drömde nyss någonting läskigt och hans skrik var nog det mest hjärtskärande jag någonsin hört hittills, det var ren och skär skräck i hans skrik. christoffer började gråta och jag låg här och dog inombords. tuffa föräldrar, jomenvisst. och jag ligger redan och tänker på hur jag ska våga lämna honom på dagis en vacker dag. tänk om något av dom andra barnen är elaka mot honom? tänk om han tror att vi inte kommer tillbaka? jag försöker låta bli att tänka på det. intalar mig själv att den dagen aldrig kommer att komma.

och någonstans i det hela kan jag inte ens föreställa mig vilket rent helvete mina föräldrar måste ha haft, med mig, om dom känner i närheten av det jag känner för frank, för mig. jag har råkat ut för dom mest märkliga saker och jag tror det knappt har gått en dag i mitt liv som dom inte har kännt någon form av oro. när jag helt plötsligt blev förlamad när jag var liten (inflammation i ryggmärgen) och bodde på sjukhus i tre månader, eller när jag stelopererade min rygg och två av dom större riskerna var förlamning eller döden. eller när jag blev behandlad som en försökskanin av sjukvården i många år, nästintill hela min barndom, och gjorde plågsamma tester flera gånger om till ingen nytta alls. jag förstår inte hur dom klarade det. jag klarade det för att jag var tvungen, men jag kan inte för mitt liv förstå hur dom klarade det med psyket i behåll.

jag har en nyfunnen sympati för mina föräldrar, kan man säga.
(och håll dig frisk frank.)

chapter two

hemma efter en sjukt trevlig kväll hos linda och daniel. christoffers pappa är här och hälsar på så vi passade på att visa upp frank litegrann, han skötte sig alldeles strålande. frank alltså, inte christoffers pappa. eller han också förstås. åt godaste thai-maten och slirade hem i halkan. sen sedvanliga rutinerna - frankmys, frankmat, franksömn. vuxenmys och vuxenprat. sen parkerar jag mig i hörnet av sängen med datorn i högsta hugg medan christoffer sitter i soffan och spelar eller ritar. återigen; vi är ett pensionärspar.

och jag har börjat längta mer och mer efter att flytta nu. jag har inte haft den längtan alls innan, just för att vi trots allt fått det så mysigt här. måla om och köpa nya möbler kan verkligen göra underverk. från ungkarlslya till en trivsam liten sommarstuga (i ett höghus tio minuter från stan, men ändå), men från ingenstans har jag börjat längta så otroligt mycket. lite som ett nytt kapitel, nästan, vår första lägenhet som blir lika ny för oss båda. christoffer hade ju bott här i flera år innan jag kom och tog över. härskarinnan.

vi kommer älska dig då

du kommer resa dig och gå, du kommer lära dig mitt namn
det kommer tidvis att bli svårt, det blir kallt och åskan kommer gå
men jag ska gnugga dig varm, jag ska viska ditt namn
du ska somna i min famn
vi kommer älska dig då

och det kommer att bli tjat, och vi kommer säga nej
du kommer smälla i dörrar och skrika: ”jag hatar dig”
det blir många hårda ord när du sätter oss på prov
för att se om vi står kvar
vi kommer älska dig då

och så kommer det en dag, när någon sliter ditt hjärta itu
du gråter på ditt rum, och vi undrar: vad gör vi nu?
för den tröst som vi vill ge, den vill du inte ha
du kommer vända dig bort, du kommer be oss att gå
och vi, vi kommer älska dig då

du växer och blir stor, och en dag är du längre än jag
hittar nån annanstans att bo, det är tyst, ditt rum står tomt
vi ställer in nåt gammalt skräp, och blir sittande en stund
och tänker tillbaks
vi kommer älska dig då

men det kommer alltid finnas de, som vill sätta dig plats
och de som vill tala om att du är ingenting värd
men då minns du vad vi sagt, och du vet att de har fel
du kommer inte höra på
du kommer vända dig och gå

och vi ska följa dina spår, vi vill veta vad du gör och hur det går
och sen efter några år, sitter vi barnvakt så ofta vi får
och vi är stolta, kan du tro, stolta som få
när vi ser dig med de små
vi kommer älska dig då

och så en mörk och kulen höst, när din far är gammal och mor är trött
då tar du dig tid, kommer över nån söndag med en flaska vin
du gör vinter i vår trädgård, medan vi sitter och ser på
och sen äter vi en bit
vi kommer älska dig då

jag lägger handen mot din kind
mina läppar mot din panna
och jag viskar några ord som du inte kan förstå
men som ska skydda dig ändå

oh the joy

idag fick frank sitta i en riktig stol.

mycket spännande!

morgonkonversation

mmmmmmmmmmmmmmmm christoffer: - du är min lilla bulle.
mmmmmmmmmmmmmmmm jag: - betyder det att jag är tjock?
mmmmmmmmmmmmmmmm christoffer: - det betyder att du är söt som kanel.
mmmmmmmmmmmmmmmm jag: - söt som socker menar du.
mmmmmmmmmmmmmmmm christoffer: - nej, söt som kanel.

onsdag

frank har varit jätteknasig senaste dagarna. bara velat vara i min famn, bortsett från undantag av nattsömnen. igår sittsov han i mitt knä i fem timmar, jisses. så fort jag försökte lägga honom ner, antingen i mitt knä eller i sin säng, så blev han jätteledsen. lilla hjärtat. hur jobbigt det än var att sitta stilla såpass länge med en kurrande mage så känns det så himla fint att han är så trygg med mig. och eftersom han vill vara nära så antar jag också att han behöver det. så små barn har inga önskningar, bara behov. idag verkar han vara mer nöjd dock, nu sitter han i sin babysitter och sprattlar för fullt medan jag sitter här och passar på att få i mig lite lunch. just nu ser han lite ut som ett tält, med en body i storlek 56 och hängselbyxor i storlek 68. jag är liksom alltid ett steg före. trots att storlek 56 och 62 är det som sitter allra bäst så köper jag kläder i storlek 68. det går så fort ändå.

tisdagsmorgon

idag fick vi ställa klockan okristligt tidigt. så tidigt att inte ens frank hade vaknat. han var så trött stackaren att han gav sig själv en rak höger och blev jättearg, förstås, och elaka mamman skrattade bara. jag önskar att jag kunde låta bli, men det går inte. han är så obeskrivbart söt. och knäpp. annat kan man nog inte vara med oss som föräldrar.

hur som helst, vi gav oss iväg till danderyds ortopedcenter där jag fick sätta fötterna i skumgummi och inte så mycket mer än så. efter det var det vidare hemåt där jag åt god frukost med världens bästa killar och sedan somnade jag och den ena av dom i två timmar till medan den andra åkte till jobbet. längtar redan tills jag blir hungrig så att jag får äta gårdagens fantastiska köttgryta a la christoffer svärd, ingen gör grytor som honom. så starka att det nästan bränner i halsen. precis som det ska vara, med andra ord.

blah blah blah

min övertrötta kille. speedad och gnällig och hur söt som helst. (älskar att han kiknade av skratt när jag satte på den här videon när han satt i mitt knä, tror det är ljudet jag gör som han tycker är så fantastiskt roligt. åtminstone alla gånger förutom när jag ska filma. dumma, älskade unge.)

allt flyter på så himla bra nu. frank är nöjd med livet och vi börjar få in riktigt bra rutiner. jag tror fortfarande att fasta rutiner är a och o för att få harmoniska barn, sen kanske jag är lite väl fjantig som panikar över att inte få in rutiner som jag vill på min två månader gamla bebis. men kvällsrutinerna har vi lyckats sjukt bra med om jag får säga det själv. pyjamas och blöjbyte 19:00, strax därefter mat och sen somnar han för natten någongång mellan 20:00 - 21:00. sover sedan till 6:00 - 6:30 och får mat, sedan nussar han vidare med mig till 9:30. sen är ju barn just barn och det som fungerar nu kanske inte alls fungerar om en vecka. då får man komma på nya knep. himla skojigt faktiskt.

nu sitter jag och väntar på madeleine som inte kommer förrän om ett par timmar. vet inte riktigt hur jag ska få tiden att gå, barnet sover dessutom. jag knaprar polkagrisar sålänge.

just dance

igår var finaste madeleine här och bjöd på hans-kakor och åt pizza. och kelade med frank såklart. imorgon ska hon hit igen och vara barnvakt i några timmar så att jag och christoffer får umgås som ett par och inte enbart som mamma och pappa. vi ska ut och äta på pizza hut och jag längtar redan! godare mat än vad dom har där får man leta efter. och jag känner mig helt trygg med att lämna frank med madeleine här. dom måste ju lära känna varandra på tumanhand dom små liven. får mest hoppas att hon inte rymmer iväg med honom (häromdagen var det faktiskt en tant som frågade oss om frank var till salu, bara för att han är så söt. men det är han inte tyvärr. även om vi nog skulle tjäna oss en hacka.), då skulle jag bli lite småsur.

och så kan han sitta nu också, med lite hjälp förstås. men nu räcker det med att man håller i armarna och huvudet flyger inte runt åt alla håll längre. så igår satt vi så här och sjöng och dansade och det var nog det roligaste frank har varit med om sen han upptäckte taklampan. och vad himla svårt det är att skriva inlägg som inte enbart handlar om frank, det går knappt. ni får ha överséende med det. för jag tänker inte sluta.

mama lay softly on the riverbed

igår hade vi en heldag, efterkoll på både specialistmödravården och vanliga mödravården. blev alldeles förskräckt när torun utbrast; "men hur kan en sån bjässe kommit ut ur lilla dig?" och jag var tvungen att fråga om frank är ovanligt stor för sin ålder. det var han icke, bara väldigt vaken och medveten och stark/stadig i kroppen. många tvåmånaders bebisar är tydligen fortfarande väldigt "degiga" och små nyfödingar fortfarande. så oj vad stolt jag blev. det blev jag på bb också när dom redan där var imponerande över hur medveten han verkar vara om sin omgivning. my boy! fast han hade kunnat få vara dunderklumpen för mig också om han ville det, han är ju väldigt lång. lite mer fettvalkar på det så kanske han kan liknas vid en köttbulle. tiden får utvisa.

hair hair hair

christoffer gjorde den fina tabben en gång och sa att han gillar kort hår på tjejer. och brevid sitter hans fästmö, alltså jag, som har en lång och burrig lejonman till hår. tog ett foto på mig själv idag där jag har gömt hela härligheten i halsduken så det ser ut som att jag har en himla kort frisyr, och jag började fundera litegrann. ska jag våga? kapa av det alltså. det är trots allt ett väldigt jobb med långt hår. har tovor som nästan blivit till dreads allra längst in. men samtidigt har jag alltid velat ha långt hår men sällan haft tålamod att spara ut det. är rädd att jag ångrar mig, samtidigt som det säkerligen skulle behövas.

får suga på den karamellen ett tag till tror jag.

bara ett tips

alla borde läsa "men jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan dig" av mark levengood, bara så ni vet. jag fick den igår av christoffer och jag har inte läst den än själv, men en bok med en sådan vacker titel varpå första sidan börjar med "till min jonas" kan inte vara annat än bra. jag kommer nog grina ihjäl mig.

natti natti

frank har två metoder när han ska sova för natten; vara en ängel och somna utan problem för att sova natten igenom, eller vara så övertrött att han är pigg (och fullkomligen bedårande). då brukar han få somna in i vår säng då det brukar gå en aning snabbare. så inatt la jag honom på min mage i vanlig ordning och viskade godnatt, men inom loppet av typ en halv sekund flyger ett yrvaket babyhuvud upp mellan täcken och kuddar och är totalt speedad, som om han nyss slängt i sig tio red bull. det sägs ju att man ska vara så tråkig som möjligt på nätterna så att barnet inte ska tycka det är en mysig stund, men hur ska det gå till? förklara det för mig. vi skrattade så vi fick ont i magen trots att vi var så förfärligt trötta. och sen var jag tvungen att pussa ihjäl honom för så himla gulligt var det. hur jag fick honom att somna sen kan jag inte riktigt förstå, jag måste vara le supermama.

nyårsafton 2010/2011

det bästa nyåret på länge om jag får säga det själv. finaste människorna, godaste maten, sötaste bebisarna, skrattfest tills man fick ont i magen, kortspelande tills man var helt svettig (och jag och daniel slog inte ihjäl varandra trots att vi tydligen är lika envisa när det kommer till spelregler). det är då jag trivs som bäst och precis så som jag vill ha det. så tack christoffer, linda, daniel, patrick, molly och frank för en toppenkväll!